Friendship

När man är som mig. Den som alltid rör på sig och ständigt bor på nya platser är det ganska svårt att behålla sina vänner. Det är när man reser långt bort som till Brisbane som man verkligen inser vilka som är ens riktiga vänner. Att vara en vän behöver inte ta tid eller kosta pengar. 99% handlar om att finnas där för sina vänner. Det handlar inte om vem som skickar mest vykort, paket eller ringer mest. Det gäller att finnas där när de som är dig kärast behöver dig som mest. Ibland kan jag bli sådär ruskigt avundsjuk på visa av mina vänner som har kvar sina dagis-vänner, som alltid har haft samma bästa vän hela livet och som umgåtts med samma grupp av vänner i flera år. Jag har det inte riktigt så. Jag umgås egentligen inte med någon jag växte upp med längre. Om jag ska vara helt ärlig så har jag aldrig riktigt varit intresserad av att umgås med de jag gick i skolan med. Det handlar inte om att jag inte gillar dessa människor. Nej. Inte alls. Det hela handlar om att jag egentligen aldrig riktigt passade in i det hela. Jag kan inte påstå att jag varit mobbad eller utanför i mitt liv men ändå har jag alltid känt att det är inte här jag ska vara. Jag hör inte hemma i denna miljö.

Många av de jag gått i låg, mellan - och högstadiet med bor fortfarande kvar i Småland. De umgås med samma personer och har sina jobb och rutiner. En del har gift sig. En del har fått barn. De har hus. Bil. Svensson livet. Det är precis allt som jag inte vill ha. Det handlar inte om att jag tycker att de gör fel eller har tagit fel beslut i livet. Så länge de är lyckliga med sena beslut och sitt liv är jag bara glad för dom. Men jag skulle aldrig göra det. Jag tycker att jag är alldeles för ung för ett sådant så kallat Svensson-liv.

Mina vänner som jag har idag kan nästan räknas på alla mina fingrar. De är inte många men som min lärare en gång sa för längesedan "Det är bättre att ha en god vän än tio dåliga." Och det stämmer kanske så mycket skulle jag vilja säga. De vänner jag har idag är fina människor som gillar mig för den jag är. Jag kan ringa mitt i svenska natten och gråta och de tröstar. De finns där även om det är på andra sidan jorden. De lyssnar och hjälper. Stöttar och uppmuntrar när man själv är för feg. De ger mig styrka att våga vara precis så bra som jag faktiskt är. De är sprida över hela världen men vad gör det. Vänner är vänner, spelar ingen roll om de finns i Spanien, USA, Sverige, Belgien, Frankrike eller Canada. På ett sätt är det mycket märkligt att de jag träffade i Belgien på min utbytes termin är de som jag håller mest kontakt med. Inte de jag har känt längst utan de jag känt minst. Det betyder inte att jag inte uppskattar mina vänner som jag har haft i mitt liv länge.

Äkta vänner är som stjärnor, man ser dom inte alltid men man vet att de alltid är där.

Det är nu man märker vilka som är ens sanna vänner. De som bryr sig och de som stöttar. Jag är väldigt tacksam för alla mina fina vänner. De vänner jag fått i Örebro är i mina ögon oslagbara vänner som jag kanske inte ser så mycket längre men jag vet att det alltid finns där och när vi väl ses känns det som om det var igår vi sist sågs. Sen har vi de man bara "känner" lite sådär. Man är vän med dom på Facebook men man känner inte dom egentligen. Man har varit på samma fest. En kompis har försökt få ihop oss. En random klasskamrat från universitetet.

 En vän är en person som gillar dig för den du är. Som stöttar dig i dina beslut. Som alltid finns där. En vän är någon du vågar dela allt med även om det kan vara det mest hemska. Det är så jag ser mina vänner. Jag älskar att mina vänner är spridda över hela världen så man får en del av deras kultur, deras språk och deras land.

Men som med allt annat i livet så kommer vänner och vänner går. En klok vän till mig sa en gång "När du blir äldre kommer du kunna räkna dina vänner på en hand." Hur skrämmande det än låter så är det nog bara sanningen. Bara att ta tag i det och hålla hårt i sina vänner.